Dynamit är en klass av sprängmedel, med degartad konsistens, som innehåller nitroglycerin och/eller dinitroglykol som aktiv substans, blandat med andra ämnen, bland annat kiselgur som är till för att suga upp nitroglycerinet.
Det var Alfred Nobel som uppfann detta effektiva och lätthanterliga sprängmedel, år 1866 i Nobels fabrik i Hamburg. Sprängmedlet patenterades året därpå, varpå Nobel blev en av världens rikaste och mest kända uppfinnare. Han reste runt i världen och demonstrerade dynamitens effektivitet, särskilt för gruvindustri och tunnelbyggen.
Alfred Nobel trodde att dynamiten som var så kraftig skulle skrämma människor och sätta stopp för alla krig. Men dynamit kom också att användas av militären.
Läs mer här.
Brandsprutans föregångare, ångsprutan, konstruerades omkring år 1830 av uppfinnarna John Ericsson och John Braithwaite i London.
Maskinen var en utveckling av ångdrivna gruvpumpar och vattenuppfordringsverk. Den var Ericssons mest användbara patent under tiden i England och blev en förebild till andra maskiner som skapades på den tiden. Ångsprutan ersattes i början av 1900-talet av bensindrivna eller elektriska sprutor.
Läs mer här.
Bildkälla.
Konserver har funnits alltsedan Napoleon Bonapartes krigshärjningar i Europa på 1800-talet. År 1795 erbjöd han en belöning för den som kunde utveckla en säker metod för konservering av livsmedel, för att förbättra sina soldaters mathållning i fält. Tävlingen vanns av en konditor vid namn Nicholas Appert, vars konserveringsmetod gick ut på att lägga maten i flaskor eller burkar av glas, som sedan korkades igen och kokades i vattenbad.
Priset mottog han först 15 år senare då hans idé testades och visade sig fungera. Apperts uppfinning vidareutvecklades några år senare av en engelsk köpman, Peter Durand, som bytte ut glaset mot tenn eller järnbleck. I Sverige dröjde det till år 1887 innan den första armékonservburken infördes. Konservburkarna från 1904 kallades för ”sprängdosor” då de påminde om en dosa som soldaten då sprängde järnvägsskenor med.
Läs mer här.
Bildkälla.
Carl Helge Julius Palmcrantz var en mångsidig uppfinnare, främst känd för sina kulsprutekonstruktioner. År 1873 fick Palmcrantz patent på en handdriven flerpipig kulspruta, varefter de började tillverkas i stor skala på en fabrik som han grundade på Kungsholmen i Stockholm.
Hans företag, AB Palmcrantz & Co, blev en av dåtidens största svenska industrier.
Läs mer här.
Bildkällor: Till vänster och till höger.
Den första tändstickan var doppad i giftig gul fosfor som kunde antändas genom att dras mot vilken yta som helst. År 1844 fick den svenska kemisten och uppfinnaren Gustaf Erik Pasch patent på en säkrare version – säkerhetständstickan – som fick sitt namn efter att den var både giftfri och svårantändlig.
Paschs tändsticka innehöll i stället röd fosfor och de verksamma ingredienserna förekom separat; en del av antändningsmaterialet lades på ett plån och de andra doppades på stickan. Bröderna Carl och Johan Lundström vidareutvecklade patentet och etablerade ”den svenska tändstickan” som har blivit en självklar del i såväl hushåll som i försvarsmakter runtom i världen. Soldater använder alltjämt tändstickor för att exempelvis tända krutstubin.
Läs mer här.
Bildkälla.
Fotograf: Ann-Charlott Öberg
En avgörande betydelse för djupet i förbindelserna mellan Sverige och USA var utvandringen som kom igång på allvar i mitten av 1800-talet. Över en miljon svenskar utvandrade till Nordamerika mellan 1845 och 1930, vilket motsvarade nästan en femtedel av befolkningen.
Procentuellt sett är det bland de allra högsta siffrorna i Europa. Orsakerna bakom utvandringen beskrivs vara överbefolkning, brist på odlingsmark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.
Under 1800-talet var det mest bönder som sökte sig till USA, och under början på 1900-talet var det industriarbetare. Det här skapade en nära folklig kontakt mellan svenskar och USA som bestått in i modern tid.
Läs mer här samt hos Sveriges Radio.
Bildkälla.
År 1808 stod Sverige vid avgrundens rand och kämpade för sin överlevnad i krig på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström. Allt höll på att ta en ända med förskräckelse.
Då den svenske tronföljaren Karl August plötsligt avlidit i maj 1810 valdes Jean Baptiste Bernadotte (1763–1844) efter ett dramatiskt händelseförlopp i augusti samma år till dennes efterträdare som svensk tronföljare. Han konverterade till protestantismen och anlände till Sverige den 20 oktober 1810 där han adopterades i november som son till Karl XIII och kronprins under namnet Karl XIV Johan. En ny tid kunde ta sin början.
Läs mer här.
Bildkällor till vänster och höger, båda av Fredric Westin.
Förenade Konungarikena Sverige och Norge, eller svensk-norska unionen, var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur en serie förhandlingar inom ramen för Kielfreden den 14 januari 1814 och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815.
Unionen var resultatet av en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollsgrundlagen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge i form av en ersättning för förlusten av Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern.
Enligt riksakten skulle Norge inte vara förenat med Sverige som en erövrad provins utan som ett självständigt rike med egna lagar och institutioner. Däremot skulle såväl kungahuset som utrikespolitiken vara gemensam och baserad i Stockholm. Unionsupplösningen mellan Sverige och Norge skedde år 1905.
Den proklamerades av Norge den 7 juni, varpå beslutet föredrogs av en överväldigande majoritet i en norsk folkomröstning den 13 augusti och accepterades av Sverige den 26 oktober.
Läs mer här.
Bildkälla.
År 1860 avskaffade Sverige passtvånget, varmed alla kunde alla resa fritt. I den nya lagen fastslogs det att pass var olämpliga i en tid då trygghet rådde och kommunikationsmedlen blivit bättre.
År 1917 beslutade Sverige att människor behövde visa pass för att få resa in i landet igen. Passet skulle vara viserat av svenska myndigheter, som hade rätt att avslå ansökan.
Bildkälla.