OM BILDEN +
Pixaby

Sanktioner som säkerhetspolitiskt instrument
  • 8 april 2022
Foto:

Internationella sanktioner är ett säkerhetspolitiskt instrument för att trygga fred och säkerhet samt främja demokrati och mänskliga rättigheter. Sanktioner kompletterar andra instrument, såsom diplomati, bistånd och handel, och innebär att ett land eller flera länder (ex EU) försöker begränsa handlingsfriheten för en stat, en grupp eller individer.

I samband med Rysslands invasion av Ukraina har sanktionsinstrumentet blivit omtalat i svensk media. Sanktioner har historiskt varit en del av säkerhets- och handelspolitiken. Den första dokumenterade sanktioner skedde redan 432 f.Kr., när Aten förbjöd handlare från Megara att verka på Atens marknadsplatser och strypte därmed den rivaliserande stadsstatens ekonomi. Sanktioner i form av exportförbud har varit vanliga i Sveriges historia, men det var egentligen först med inrättandet av Nationernas förbund (NF) som landbaserade sanktioner kom att utformas. Under 1900-talet fick vi sedan se flera länder och Förenta nationerna (FN) använda sanktionsinstrumentet för att nå specifika säkerhetspolitiska mål.

Bild: Restriktioner på import och export är vanliga sanktioner

Fram till början av 1990-talet var internationella sanktioner generella och riktades enbart mot stater i form av t.ex. handels- och vapenembargon. Exempelvis för att förhindra spridning eller uppbyggnad av massförstörelsevapen. Inriktningen de senaste decennierna har istället varit att påverka de ansvariga politiska ledarna och regimföreträdare, inte minst för att komma åt brott mot mänskliga rättigheter. Det kan handla om att påverka regimens handlande eller ett beslut som fattats.

Sanktioner kan här riktas även före ett beslut, dvs för att markera mot en kommande handling. En drivkraft till mer riktade sanktioner är önskan att så omsorgsfullt som möjligt påverka de som är ansvariga för politiken eller verksamheten. Hur sanktioner utformas är avgörande för hur effektiva de är som säkerhetspolitiskt instrument.

Förenklat kan sanktionernas delas in i ekonomiska och icke-ekonomiska sanktioner. Ekonomiska sanktioner vara handelssanktioner eller finansiella sanktioner där det i första avseendet kan handla om att förhindra import och export av varor till och från en stat och i det andra avseendet frysning av ekonomiska tillgångar eller förbud mot penningtransaktioner.


Icke-ekonomiska rör oftast diplomatiska förbindelser men kan även handla om att begränsa eller avbryta kommunikationer eller sportutövning. Riktade sanktioner kan omfatta både ekonomiska och icke-ekonomiska sanktioner, te.x. frysning av en enskild persons finansiella tillgångar eller reserestriktioner till ett visst land. Alla sanktioner utformas samtidigt inte för att straffa en stat eller en person, utan möjlighet finns även att utlova en belöning för en aktör i syfte att skapa incitament till en handling (en s.k. positiv sanktion).

En av de vanligaste sanktionsformerna är begränsningar i exporten av vapen, här omfattar ofta sanktionerna den försvarsmateriel som finns upptagen i EU:s gemensamma militära förteckning. Tillstånd för export av försvarsmateriel till stater under vapenembargo beviljas inte, om inte något av de undantag som anges i FN-resolutioner eller beslut av Europeiska unionens råd kan tillämpas på den föreslagna exporten. Med sanktionsbestämmelser kan det även bli aktuellt med strängare restriktioner för exporten av produkter med dubbel användning (PDA) till vissa stater eller att PDA-export helt förbjuds.

FN:s säkerhetsråd har enligt FN-stadgan mandat att besluta om internationella sanktioner för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Europeiska unionen genomför alla sanktioner som utfärdas av FN:s säkerhetsråd genom lagstiftning på EU-nivå. Även EU:s egna, så kallade autonoma restriktiva åtgärder, alltså sanktioner som inte baserar sig på säkerhetsrådets resolutioner, fastställs genom beslut och förordningar av rådet.
EU:s befogenheter inom sanktionspolitiken utgår från fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, detta inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp). Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra även sådana sanktioner som enbart beslutats av rådet. Det gäller särskilt export av försvarsmateriel.

Som säkerhetspolitiskt instrument har sanktioner blivit viktig där den kombinerar diplomatin med handeln. Precis som de säkerhetspolitiska hörnstenarna så har sanktionen en effektivitet i en viss fas och tillämpats med olika framgång, där dess effekt kan ha betydelse i förebyggande syfte, under ett skede eller efter ett skede.


Utrikesdepartementets enhet för europeisk säkerhetspolitik samordnar den svenska sanktionspolitiken, men flera myndigheter har ansvar för sanktioner bl.a. Finansinspektionen, ISP och Kommerskollegium.


Föregående inlägg
Following First Night out Rules For Men
Nästa inlägg
Можете ли вы получить реальные играть Вулкан Platinum деньги, чтобы иметь онлайн-казино?